Jag har av någon anledning börjat titta ganska mycket på teve den senaste tiden. Inte för att det är något fel med den saken. Det är inte som att jag försakar andra områden av mitt liv som den sociala biten och inte heller jobbet. Skillnaden är mer att det var ganska länge sedan jag brydde mig särskilt mycket om teveserier och sådant. Många av mina vänner däremot har väl något som kan liknas vid ett regelrätt beroende. De kan följa ett dussintal serier och blir smått panikslagna ifall de riskerar att missa ett avsnitt även fast det går i repris dagen efter eller går att se på nätet kort därefter. Men så är alltså inte jag. Jag följer ett par serier bara. En av dem är en läkarserie. Det är nog den jag tycker om mest. Det är svårslagen miljö för tevedramatik, sjukhusen. Jag kan nästan alltid känn hur min puls ökar dramatiskt när någon har fått hjärtstillestånd i ett kritiskt ögonblick och en läkare står där med en defibrillator som laddar sjukt långsamt medan man ser hur livet håller på att rinna ur den här personen. Svårslaget som sagt.